December: Observationer om paradiset

Naer jag ligger pa stranden i Kantiang bay och gnaeller tyst for mig sjalv sa borjar jag utveckla de forsta tankarna om Paradiset.
Paradis-o.
Eftersom jag sett det for min inre syn sa blir jag besviken. Jag ar inte Overvaldigad.

De asikter jag nu kommer att ge uttryck for kanske ar provocerande for vissa, och inte helt pk.

Thailand ar inte Paradiset!

Ja, dra nu efter andan.

Thailand ar inte paradiset pa Jorden, och det verkar inte heller thailandarna sjalva tycka.

For Mig ar Paradiset en kaensla.
En kaensla som tid & rum ger dig.
Tid & Rum kombinerat med skeende och eventuellt saellskap.

I Vietnam fann jag paradiset ett flertal ggr under tva veckor.
Saekert mkt tack vare vietnameserna.
Gulligare maenniskor har jag aldrig traeffat. Varken forr eller senare.
Allt gjordes med ett leende. Ett aekta leende. De hjalper dig for att de Vill hjalpa dig. De ar odmjuka godhjartade maenniskor. De gor inte saker Bara for pengar, utan helhjartat och med en aekta godhet, som lyser igenom och som inte gar att forfalska.

I Thailand har jag knappt sett tio leenden pa tio dagar. Ingen drar pa smilbanden nar de tagit bestallningar, visat mig rum, serverat mig, tagit emot mina pengar.
Och gors nagot gratis sa ska det papekas.
"For free" [Las: I'm so generous]

Visst, de fixar och ordnar allt! Effektivt, men langsamt (Ja den kombinationen finns. Jag ar sjalv sadan namligen).
They'll get you there, men forvanta dig inga leenden pa vaegen.
Alltid lite kontrollerande, "Where are you going?" Ofta lite anklagande och misstaenksamma blickar.
De kunde kanske istallet fraga "Kan jag hjalpa till?" eller "Ska du med bussen Si & Sa?"
Mitt i all Effektivitet glommer de bort Odmjukhet. Tycker Jag.