Hamnar i överslafen pá sovbussen, skönt med liggvagn! Men svárt att hálla i sig när det skumpar och knycker och lutar. Fár nog en del sömn iallafall.
Bussbyte i Pakse, klockan är 06.30.
Det stár Don Det pa min biljett. Ja jag visste inte vart jag skulle och antog att jag skulle vara tvungen att välja när jag anlände till en huvudbusstation. Det var antagligen bra att det beslutet redan var taget, av nágon annan.
I väntan pa baten som ska ta oss över floden till ön Don Det sa träffar jag Re. Jag har hallt mig i flera timmar och hon hjälper mig med bagaget medan jag springer och letar upp en toalett. En hydda bakom marknaden. En hink.
Baten är en liten avlang motorbat i trä.
Det finns ingen bankomat pa ön sa alla har beräknat sina utgifter sa gott de kan.
Väl avsläppta blir det till att hitta nanstans att bo. Re reser med en väninna Ch och de har även lärt känna Ed sen nagra dagar tillbaka. Ch vaktar bagaget och resten splittrar sig. At mitt hall är det öde ganska langt sa jag vänder tillbaka. Tjejerna far det sista rummet pa Paradise, jag och Ed maste leta vidare. Pa Paradise bor ett amerikanskt par flera manader om aret sedan 2007. De hjälper familjen pa Paradise och skolbarnen pa ön mha insamlingar till läkarvard, bokdonationer osv. Barnen här har aldrig varit utanför öarna och har aldrig sett moderniteter, som t.ex trottoar eller hiss!
Jag hittar till slut ett guest house, lite dyrare (obs 50 kr) eftersom jag far egen toa+dusch. Det finns inga moderna fräscha hotell eller liknande pa ön, det är väldigt simpla bungalows i trä, en säng, och en glödlampa i taket om man har tur. De flesta har verandor med hängmattor. Mycket härligt att ligga resten av eftermiddagen där, läsa en bok och somna. Jag som de flesta har utsikt över floden.
Vi är fyra st, en kille till, som gar ut och tar en drink pa kvällen, pa ett ställe som ägs av utlänningar, ja det finns flera som spenderar stora delar av aret pa ön.
#
Andra dagen hyr jag, Ed och Re cykel för att cykla genom ön över bron till ön Don Kon för att bl.a se pa vattenfallet. Re's cykel gar sönder, vi hittar av en slump en cykelreparatör. Men vi väntar förgäves. Han kan inte laga den sa jag och Ed fortsätter själva.
Vi cyklar pa en tjock sandig väg, kurs mot vattenfallet. Det är fantastiskt. Det är supervarmt och vi ska även försöka hitta en strand som Ed hört talas om. Det är lite oklart vilken och jag tycker det börjar bli riktigt jobbigt att cykla. Stranden vi hittar är inte speciellt imponerande. En stor sandhög, manga motorbatar som ligger töjda vid strandkanten, oljigt och inte inbjudande till bad.
Jag äter lunch vid ett av de väldigt enkla "restaurangerna" för att fa lite energi.
Hittar en död groda. Den ser levande ut för den är som helstekt av solen, och hel. Jag visar Ed. Han blir inte lika road som jag.
Jag gar med pa att försöka hitta den andra stranden (om det finns nagon). Vi har sett en skylt tidigare om att nagot finns flera km bort. Vägen blir ännu tyngre, den är stenig och kvistig och det är riktigt svart att cykla. Vi hittar ingen strand men en sorts gammla lastningspir. Vi hyr en liten träbat och blir runtkörda i övärlden en stund. Det ska finnas delfiner i floden och till slut ser vi dem pa langt avstand. Jag tycker övärlden ser spöklik ut med sina manga grund täckta av torkade alger som ser ut som stora vita spindelväv.
Vi maste skynda oss tillbaka för att hinna aterlämna cyklarna och snart börjar det mörkna. Vi chansar pa en väldigt stenig väg för den ska vara kortare.. Superjobbigt, det känns som om jag vill ge upp. Armarna värker och är helt sönderskakade.
Ed stannar till ibland och väntar och pushar men jag hamnar ändá efter väldigt snart. Väl tillbaka pa var ö sa är det kolmörkt. Pannlampan lyser bara upp en liten bit i taget, Ed ser jag inte längre, och jag börjar bli osäker pa vägen fast jag vet att det bara ska vara rakt fram.
#
Trots trött i armarna har jag bestämt mig för att följa med tjejerna pa en kajaktur nästa dag. De flesta av oss far dela kajak med en lokalguide, vilket är tur! Jag hade nog inte orkar annars, det blir ett riktigt träningspass. Vi paddlar genom den lilla övärlden i flera timmar, stannar och äter lunch pa en minimal ö, ser delfinerna langt bort.
Pa vägen tillbaka ska vi även besöka det större vattenfallet. Vi paddlar inte dit utan ska fa skjuts. Vi bär áror, flytvästar och hjälmar. Väntar pa tva flakbussar. En dyker upp. Flera kajaker binds fast pa taket, ett par läggs pa flaket, in med áror och övrig utrustning, och sa visar det sig att den andra flakbussen är trasig, sa vi alla maste vika oss dubbla och krypa in i bussen oxa! Otroligt. Vi trodde inte det var sant, men ingen laotier lyfte pa ögonbrynen :)
Efter utsikten var det dags att knöka ihop sig i bussen igen, fixa utrustningen och paddla hemat. En lang dag! Men värt det.
Middag intas pa King Kong, en lang promenad fran Don Det till Don Kon. Vi hade hört att de hade äppelpaj.. vilken visade sig mer vara nagon sorts mjölig äppelkompott med kondenserad mjölk..
#
Jag maste bege mig av eftersom jag hade planerat att träffa C i Siem Reap den 21:a. Dessutom märker jag att jag bara precis har pengar till bussbiljetten härifran! Som tur är har jag undanstoppat amerikanska dollar fran en cancellerad tur tidigare under resan, dessa behövs för visumet vid gränsen.
Bokar bussresan hos ett ställer som lovar mig 20 min gratis internet, och vagar knappt äta nagot resten av dagen..
Vad göra utan bankomat?! Jag inser att jag aldrig skulle kunna överleva enl deras livsstil.
Det är sa lugnt, skönt och avslappnat här och jag hade gärna stannat ett tag till.
Det jag hade svart att vänja mig vid dock var de sma svarta harda knott som trillade ner i hoper, i knät, i haret, i sängen, i boken varje gang du tände en lampa. Man fick skaka ur hängmattan innan man la sig i den. Tacksam för myggnätet över sängen.
Flygfän i miljoner. Hittade en kväll en jättestor vartbitare i vattentunnan i badrummet. Räddade den genom att lägga den pa terassen och ge den lite juice, som den faktiskt gick fram och sög i sig!
Har lärt mig att uppskatta de lite större krypen som spindlar och salamandrar, de äter förhoppningsvis upp en del av de äckliga sma flygfäna.
#
Sista dagen tar jag det väldigt lugnt, fixar bussbiljett. Ska kila över till tjejerna senare och spela kort och säga hejda.
Det kommer en störtskur precis när jag ska ga, regnet fullständigt öser ner. Jag väntar och det hinner mörkna. Jag drar pa mig regnkappan och har pannlampan i handen. Jag som är sa mörkrädd. Det är upplyst endast pa ett fatal ställen, där det finns stugor. Väl framme sa gar elen. Det är svart att förklara känslan av beckmörker när man är van vid att det alltid finns gatlyktor eller nagon sorts ljus runt omkring. Jag ser bara ett par steg framför mig i taget, tack vare min pannlampa, och det är obehagligt. Det är mest djur som jag är rädd för, jag är inte rädd för att bli överfallen pa ön eller sá.
Promenaden hem i natten känns jättelang.
#
tisdag 26 januari 2010
13-16 januari: Vientiane
Anländer till Laos varma huvudstad Vientiane mitt pa dagen. Har inget guest house bokat och börjar snart första att det kanske inte hade varit sa dumt. Hotellen vid floden dar bussen stannat ar alldeles för dyra for mig. Fan jag vet inte vart jag är eller at vilket hall jag ska ga. Det är mitt pa dan, pa gott och ont. Varmaste tiden pa dagen men a andra sidan har jag ju ett tag pa mig att hitta nanstans att sova innan det blir mörkt. Plockar upp min Lonely Planet och kollar vilka som är de rekommenderade guest housen. Bara de tva tre första kostar inom min budget. Hoppar över det första billiga hotellet, Mixay, som jag passerar eftersom jag dels är osäker pa omradet, dels vill kolla utbudet. Det far jag angra senare när jag inser att priserna inte är lika lága som norröver.
Lángre uppför gatan hittar jag systerhotellet Mixok. Det sitter fyra unga svenska killar utanför. Det ar billigt. Till och med receptionisten ser tveksam ut till att visa mig ett rum. Jag tror att jag ar van vid lite lägre standard sa jag insisterar. Följer med uppför trappan, receptionisten skjuter upp dörren till rummet, han ser redan ut att förvänta sig reaktionen som kommer. Jag tar ett steg in i den lilla lilla cellen, ser den skrangliga sängen med tunn madrass, de fläckiga väggarna, det sönderslagna runda hörnbordet. Hela rummet utstralar äckel.
Det enda jag kunde säga var "Oh my God". Gar chockad därifran. Fragar de svenska killarna utanför om de sovit där inatt. Ja, men de tyckte oxa det var sunkigt. De berättar hur de hörde prostituerade springa i trapporna hela natten. Ah, jag fattar vilket klientel stället har och varför receptionisten verkade lite motvillig.
Jag vill inte erkänna mig besegrad genom att ga tillbaka till det första stället. Fortsätter leta. Vill att det ska kännas bra när jag kliver in.
Tappar bort mig i stan, vet inte i vilket omrade jag är. Letar upp ett av de rekommenderade hotellen, det visar sig ligga i den norra delen av stan.
När jag är i krokarna försöker jag fraga mig fram, märker för andra gangen av mentaliteten som vissa människor i Laos har. Om de inte förstar sa ignorerar de dig. Inte ens ett ryck pa axlarna, bara stirra och ignorera. Jag blir ursinnig. Men vad tjänade det till, ingen förstod ända'vad jag sa.
Guest houset är fullt vid det här laget och jag blir ombedd att kolla igen imorgon vid check-out-time. Är sa trött pa att leta. Väljer ett guest house i gränden bredvid. Dyrt. Far bli att ga upp tidigt och leta nytt imorgon bitti.
Tar med mig guideboken ut, det finns en bra stadskarta i den. Promenerar runt och bekantar mig med Vientiane. En ganska vacker, liten stad med en hel del frans kolonialstil. Manga fransmän här, t.o.m har gatuskyltarna ibland dubbel text varav en pa franska. Mkt "Rue..." En av gatorna heter François Nginn.
Jag letar upp caféet JoMa där det brukar hänga andra utlänningar. Beställer in en stor iscaffelatte och hoppas pa att kanske fa kontakt med nagon annan resenär. Sitter där ganska länge, ser ett par som väntar pa ledigt bord. Till slut fragar de mig om de far dela bord med mig. De visar sig vara svenskar, som bor och arbetar här sedan fyra ar. Vi har ett langt, trevligt och informativt samtal om vad de gör, om situationen i Laos och om hur landet drabbades av Vietnamkriget, samt om Rehabiliteringscentret Cope.
Pa kvällen vandrar jag runt pa huvudgatan längs med flodbanken, tittar pa folk, försöker bestämma mig för vilken bar jag ska sätta mig pa. Sticky Fingers är omskriven i Lonely Planet och det ser relativt befolkat ut. Jag far genast sällskap av en äldre kanadensare som bott de senaste tre aren i Kambodja men nu flyttat verksamheten till Laos. Han är i gruv- och byggindustrin. Han erbjuder sig att lära mig lite kambodjanska. De har goda fyllda tunnbröd sa vi stämmer träff kl 11 dan efter och äter en supergod brunch. Han skriver ner 3 sidor med praktiska fraser pa kambodjanska i min skrivbok och försöker lära mig uttalet oxa.
#
Dag 2 hyr jag en cykel, styr kosan ut ur city, ska försöka hitta till rehabiliteringscentret, de ska ha en hel del intressant information. Jag hittar saklart aldrig dit, maste ge upp efter ett par timmar i hettan. Jag inser att den här delen av stan hyser massor av invandrare, främst fransmän, som lever, arbetar och studerar pa internationella skolan.
Jag träffar pa en Engelska pa vägen som tillfälligt arbetar här som kemilärare. Hon trivs inte. Ungdomarna hon undervisar är bortskämda och omotiverade, de manliga kollegorna, manga gifta, älskar Laos av tva anledningar: billig öl och billiga kvinnor. De ägnar konferensresor till att ragga upp prostituerade. Hon har tagit upp saken med sin (manlige) chef, som endast tycker att hon är en jobbig feminist.
Hon bekräftar och förstärker mina fördomar om Sydostasien kombinerat med västerländska män som reser hit eller bosätter sig här.
Ja, den stora majoriteten beter sig som svin.
#
Gár áterigen till baren Sticky Fingers, äter middag, dricker pina colada och löser sudoku. Sent dök kanadensaren upp, det slutar med att vi diskuterar relationer. Han var närmare 50 vill jag papeka, och inte ett av de välbevarade undantagen.
Nej, jag är inte intresserad.
Jag sa att jag aldrig skulle lita pa en västerländsk man i Sydostasien. Jag förklarade även varför. Tydligen inte ett populärt ämne.
Efter lite betänketid fragar han "och om du har träffat undantaget?"
Mmm visst...
"Asiatiska kvinnor är ändá inte min typ..."
"Men det är ju en preferens, inte en ásikt" svarar jag.
Det kryper fram att han har "dejtat" nágra stycken. "men de gár att räkna pá en hand".
Dags att gá.
När jag skulle cykla tillbaka till hotellet var cykeln fastlast med en kedja i alla andra cyklar hos uthyraren, som hade stängt.
Dumma fan. Jag hade ju förklarat att jag bara skulle parkera där och sedan använda cykeln och ha kvar den till imorgon.
Det är sa typiskt Laos tänkte jag. Pástá att de fattar vad man säger, men har inte fattat nánting.
Näe, kommunikation är inte deras starka sida.
#
Näst sista dagen i Vientiane. Kliver upp sent efter att ha försökt sova länge, men springandet i trappor och slamrande i dörrar har gjort det omöjligt.
Jag gar tillbaka till cykeluthyrningen för att fa tillbaka mitt id-kort. Blir hänvisad till killen som pástás kunna engelska. Förklarar att cykeln redan är tillbakalämnad eftersom de lást fast den igár kväll sá att jag inte kunde cykla hem pa natten. Han ger tillbaka id-kortet utan en min. Har áterigen inte fattat nágonting.
Äter en superdyr lunch pa en italiensk pizza- och pastarestaurang. Cappuccinon är den första och godaste pa väldigt länge.
Promenerar sakta genom stan. Tycker om Vientiane men har ett pressat tidsschema eftersom jag vill hinna träffa C i Siem Reap, sá kan inte stanna mkt längre.
Gár till JoMa igen, beställer in en ischokladmjölk, vágar mig inte pá mer koffein.
Känner igen tjejen vid bordet framför. Säkert frán nágon tidigare stad eller bussresa. Jag läser min guidebok, hon läser oxá. Jag tänker att jag borde prata med henne, men vill inte störa. Pá vägen ut frágar jag om vägen eller liknande. Vi smápratar en stund. En bekant till henne, Mel, dyker upp. Hon bjuder med mig ut ikväll. En som fattat vinken. Vi bestämmer att jag kommer förbi deras hotell vid sju.
#
Sista dagen i Vientiane. Checkar ut, bokar biljett söderut, till Si Phan Don (4000 islands) och gár sedan till tjejernas hotell. Jag skulle vilja se Pha That Luang, en stupa i guld, och Laos viktigaste nationalmonument. Men jag följer med tjejerna till Buddhaparken Xieng Khuan. Parken är full av buddhistiska och hinduiska stenskulpturer.
Den ligger ganska lángt bort sá efter en dag där varken orkar eller hinner jag áka till Pha that Luang.
Spenderar istället mina sista timmar i Vientiane pa Champa Spa och Massage.
Skyndar iväg till resebyrán för att bli upphämtad kl 19. Men skjutsen till busstationen kommer inte. Den är full. Killarna erbjuder mig och min 85-litersväska skjuts bakpá deras scooter.
Jag totalvägrar.
Flakbussen fár vända, ta en omväg eller skicka en ny! Jag sätter mig och väntar. Till slut blir jag upphämtad och tar snart nattbuss till södra Laos.
#
Lángre uppför gatan hittar jag systerhotellet Mixok. Det sitter fyra unga svenska killar utanför. Det ar billigt. Till och med receptionisten ser tveksam ut till att visa mig ett rum. Jag tror att jag ar van vid lite lägre standard sa jag insisterar. Följer med uppför trappan, receptionisten skjuter upp dörren till rummet, han ser redan ut att förvänta sig reaktionen som kommer. Jag tar ett steg in i den lilla lilla cellen, ser den skrangliga sängen med tunn madrass, de fläckiga väggarna, det sönderslagna runda hörnbordet. Hela rummet utstralar äckel.
Det enda jag kunde säga var "Oh my God". Gar chockad därifran. Fragar de svenska killarna utanför om de sovit där inatt. Ja, men de tyckte oxa det var sunkigt. De berättar hur de hörde prostituerade springa i trapporna hela natten. Ah, jag fattar vilket klientel stället har och varför receptionisten verkade lite motvillig.
Jag vill inte erkänna mig besegrad genom att ga tillbaka till det första stället. Fortsätter leta. Vill att det ska kännas bra när jag kliver in.
Tappar bort mig i stan, vet inte i vilket omrade jag är. Letar upp ett av de rekommenderade hotellen, det visar sig ligga i den norra delen av stan.
När jag är i krokarna försöker jag fraga mig fram, märker för andra gangen av mentaliteten som vissa människor i Laos har. Om de inte förstar sa ignorerar de dig. Inte ens ett ryck pa axlarna, bara stirra och ignorera. Jag blir ursinnig. Men vad tjänade det till, ingen förstod ända'vad jag sa.
Guest houset är fullt vid det här laget och jag blir ombedd att kolla igen imorgon vid check-out-time. Är sa trött pa att leta. Väljer ett guest house i gränden bredvid. Dyrt. Far bli att ga upp tidigt och leta nytt imorgon bitti.
Tar med mig guideboken ut, det finns en bra stadskarta i den. Promenerar runt och bekantar mig med Vientiane. En ganska vacker, liten stad med en hel del frans kolonialstil. Manga fransmän här, t.o.m har gatuskyltarna ibland dubbel text varav en pa franska. Mkt "Rue..." En av gatorna heter François Nginn.
Jag letar upp caféet JoMa där det brukar hänga andra utlänningar. Beställer in en stor iscaffelatte och hoppas pa att kanske fa kontakt med nagon annan resenär. Sitter där ganska länge, ser ett par som väntar pa ledigt bord. Till slut fragar de mig om de far dela bord med mig. De visar sig vara svenskar, som bor och arbetar här sedan fyra ar. Vi har ett langt, trevligt och informativt samtal om vad de gör, om situationen i Laos och om hur landet drabbades av Vietnamkriget, samt om Rehabiliteringscentret Cope.
Pa kvällen vandrar jag runt pa huvudgatan längs med flodbanken, tittar pa folk, försöker bestämma mig för vilken bar jag ska sätta mig pa. Sticky Fingers är omskriven i Lonely Planet och det ser relativt befolkat ut. Jag far genast sällskap av en äldre kanadensare som bott de senaste tre aren i Kambodja men nu flyttat verksamheten till Laos. Han är i gruv- och byggindustrin. Han erbjuder sig att lära mig lite kambodjanska. De har goda fyllda tunnbröd sa vi stämmer träff kl 11 dan efter och äter en supergod brunch. Han skriver ner 3 sidor med praktiska fraser pa kambodjanska i min skrivbok och försöker lära mig uttalet oxa.
#
Dag 2 hyr jag en cykel, styr kosan ut ur city, ska försöka hitta till rehabiliteringscentret, de ska ha en hel del intressant information. Jag hittar saklart aldrig dit, maste ge upp efter ett par timmar i hettan. Jag inser att den här delen av stan hyser massor av invandrare, främst fransmän, som lever, arbetar och studerar pa internationella skolan.
Jag träffar pa en Engelska pa vägen som tillfälligt arbetar här som kemilärare. Hon trivs inte. Ungdomarna hon undervisar är bortskämda och omotiverade, de manliga kollegorna, manga gifta, älskar Laos av tva anledningar: billig öl och billiga kvinnor. De ägnar konferensresor till att ragga upp prostituerade. Hon har tagit upp saken med sin (manlige) chef, som endast tycker att hon är en jobbig feminist.
Hon bekräftar och förstärker mina fördomar om Sydostasien kombinerat med västerländska män som reser hit eller bosätter sig här.
Ja, den stora majoriteten beter sig som svin.
#
Gár áterigen till baren Sticky Fingers, äter middag, dricker pina colada och löser sudoku. Sent dök kanadensaren upp, det slutar med att vi diskuterar relationer. Han var närmare 50 vill jag papeka, och inte ett av de välbevarade undantagen.
Nej, jag är inte intresserad.
Jag sa att jag aldrig skulle lita pa en västerländsk man i Sydostasien. Jag förklarade även varför. Tydligen inte ett populärt ämne.
Efter lite betänketid fragar han "och om du har träffat undantaget?"
Mmm visst...
"Asiatiska kvinnor är ändá inte min typ..."
"Men det är ju en preferens, inte en ásikt" svarar jag.
Det kryper fram att han har "dejtat" nágra stycken. "men de gár att räkna pá en hand".
Dags att gá.
När jag skulle cykla tillbaka till hotellet var cykeln fastlast med en kedja i alla andra cyklar hos uthyraren, som hade stängt.
Dumma fan. Jag hade ju förklarat att jag bara skulle parkera där och sedan använda cykeln och ha kvar den till imorgon.
Det är sa typiskt Laos tänkte jag. Pástá att de fattar vad man säger, men har inte fattat nánting.
Näe, kommunikation är inte deras starka sida.
#
Näst sista dagen i Vientiane. Kliver upp sent efter att ha försökt sova länge, men springandet i trappor och slamrande i dörrar har gjort det omöjligt.
Jag gar tillbaka till cykeluthyrningen för att fa tillbaka mitt id-kort. Blir hänvisad till killen som pástás kunna engelska. Förklarar att cykeln redan är tillbakalämnad eftersom de lást fast den igár kväll sá att jag inte kunde cykla hem pa natten. Han ger tillbaka id-kortet utan en min. Har áterigen inte fattat nágonting.
Äter en superdyr lunch pa en italiensk pizza- och pastarestaurang. Cappuccinon är den första och godaste pa väldigt länge.
Promenerar sakta genom stan. Tycker om Vientiane men har ett pressat tidsschema eftersom jag vill hinna träffa C i Siem Reap, sá kan inte stanna mkt längre.
Gár till JoMa igen, beställer in en ischokladmjölk, vágar mig inte pá mer koffein.
Känner igen tjejen vid bordet framför. Säkert frán nágon tidigare stad eller bussresa. Jag läser min guidebok, hon läser oxá. Jag tänker att jag borde prata med henne, men vill inte störa. Pá vägen ut frágar jag om vägen eller liknande. Vi smápratar en stund. En bekant till henne, Mel, dyker upp. Hon bjuder med mig ut ikväll. En som fattat vinken. Vi bestämmer att jag kommer förbi deras hotell vid sju.
#
Sista dagen i Vientiane. Checkar ut, bokar biljett söderut, till Si Phan Don (4000 islands) och gár sedan till tjejernas hotell. Jag skulle vilja se Pha That Luang, en stupa i guld, och Laos viktigaste nationalmonument. Men jag följer med tjejerna till Buddhaparken Xieng Khuan. Parken är full av buddhistiska och hinduiska stenskulpturer.
Den ligger ganska lángt bort sá efter en dag där varken orkar eller hinner jag áka till Pha that Luang.
Spenderar istället mina sista timmar i Vientiane pa Champa Spa och Massage.
Skyndar iväg till resebyrán för att bli upphämtad kl 19. Men skjutsen till busstationen kommer inte. Den är full. Killarna erbjuder mig och min 85-litersväska skjuts bakpá deras scooter.
Jag totalvägrar.
Flakbussen fár vända, ta en omväg eller skicka en ny! Jag sätter mig och väntar. Till slut blir jag upphämtad och tar snart nattbuss till södra Laos.
#
Till sist en haiku(?) eller ett epos, vad ni vill:
Om du är ett äckligt svin
kom hit för fattiga flickor och vin.
Är du sá jävla dum och ful
att ingen kvinna tycker du e kul?
Eller sá är du en pedofil
som inte vill sätta pá
en vuxen kvinna med stil
eller nágon pá din egen nivá.
Knulla fár du bara om du pengar pá fickan har,
men du kommer aldrig nánsin att bli en riktig karl.
./.
kom hit för fattiga flickor och vin.
Är du sá jävla dum och ful
att ingen kvinna tycker du e kul?
Eller sá är du en pedofil
som inte vill sätta pá
en vuxen kvinna med stil
eller nágon pá din egen nivá.
Knulla fár du bara om du pengar pá fickan har,
men du kommer aldrig nánsin att bli en riktig karl.
./.
lördag 23 januari 2010
9-12 januari: Vang Vieng
Vi anlande till Vang Vieng kl 4 pa morgonen, flera timmar forsenade. Blev avslappta pa en grusig vaeg och visste inte hur langt bort stan lag.
O"de.
Hoppade in i den enda tuk-tuk vi sag och bad att fa bli korda till ett guest house. Vi hade inget namn att ge honom eftersom vi inte visste vart vi skulle, hade inget bokat.
Allt verkade stangt.
Vael inne i stan hoppade ett par fulla engelska surfer-wannabees in i tuk-tuken, betalade foraren extra for att kora till deras guest house forst!
Det var sa vi hamnade pa Tony's. Ca 60 kr/natt for ett dubbelrum, delat pa tva. Billigt for ett riktigt rent och fint guest house!
Dagen efter borjade raett sent. CJ bekantade sig med ett gang engelsmaen pa hotellet och pa eftermiddagen foljde vi med dem for att prova Tubing (sitta i ett stort daeck/innerslang, taenk badring, och flyta nerfor en flod).
Tubingen i VV gar ut pa att stanna vid alla barer langs med flodkanten och dricka sa mkt som mojligt innan man hoppar i badringen igen och fortsatter till nasta. Detta gor folk fran formiddag till kvall flera dar i rad.
Jag forstar inte tjusningen.
Overhuvudtaget.
Jag sag fram emot att fara nerfor en forsande flod. Lite fart, lite naturupplevelse.
Men mest fart.
Barerna runtomkring sag mest ut som en studentskiva fulla med nersupna, skralande, idioter. Det lockade inte Mig.
Jag fortsatte istallet att glida nerfor floen. Sakta. Och da menar jag 1 km-i-timmen-sakta.
Det ar torrperiod. Ingenting forsar haer just nu.
Det kan mojligtvis ha varit den tristaste upplevelsen jag haft hittills. Jag var uttrakad efter 2 minuter.
Men var tvungen att sta ut minst ett par timmar till for att na tubingens slutpunkt och kunna lamna tillbaka ringen till uthyrningen. Jag hann iallafall i tid till kl 18.
Motte resten av ganget senare pa stan och foljde med ut for att ata. Vi fortsatte ut for drinkar men jag gick hem tidigt.. inte min typ av sallskap..
CJ sov lange och ville fortsatta tubingen aven nasta dag, sa jag agnade mig at annat. Gick ut for att leta turer men hittade ingenting spannande. Pga torrperiod sa fanns ingen white water rafting eller -kayaking, dvs det jag egentligen kommit dit for. Skaffade en karta och tog en promenad i den minst sagt lilla stan. Passade aven pa att fa massage.
Kom hem till drama den kvallen.. Alla i ganget var jattefulla, hade gjort illa sig i floden, nagra tjejer graet och skrek hysteriskt. Pinsamt. CJ syntes inte till forran mycket senare. Det haer staellet och de har manniskorna ar inte for mig..
Sista dagen ville jag besoka Bla Lagunen och hade tankt att cykla dit. CJ ville folja med, men var riktigt bakfull. Forst fick jag vanta pa honom halva dan, sen orkade han inte cykla, och ville inte hyra moppe heller. Sa det blev en dyr eftermiddag med hyra tuk-tuk dit och tillbaka.
Nar vi anlande var jag helt overtygad om att det var fel lagun och blev skitsur.. Och jag kan ju konsten att sura...
Det var val inget speciellet med det haer staellet. En a'. Som var bla'. Men Lagun?!
Det fanns som tur var aven en liten grotta i narheten. Vagen upp var brant. Vi bestamde oss for att kolla in den. Ner kommer tva svettiga, andfadda killar, som sager att det var jattejobbigt. Jag blev avskrackt och trodde inte att jag skulle klara det, dels pga hojden, jag fa'r ju svindel. Men det gick jattebra uppat! Tror jag vant mig lite efter trekkingen i bergen.
Grottan var fin att se och rolig att klattra omkring i. Den branta vagen ner klarade jag oxa galant *stolt*.
Kande mig betydligt nojdare med dagen.
CJ ville garna ga ut och ta en drink min sista kvall. Jag hade namligen bokat biljett till Vientiane for nasta morgon. Jag kande inte riktigt for det, men det var ju faktiskt sista kvallen att umgas.
Vi gick till ett ganska trevligt stalle narmre floden, lugnare, mer relaxed.
Tog nagra drinkar, kollade pa killarna som spelade biljard, bartendern som lekte med sin "tazer" (ja han anvande den oxa!), den brittiske f.d bandmedlemmen som verkade helt sald pa shrooms, fora djupa, livliga diskussioner med en osynlig kompis.
Jag sag fram emot att resa till huvudstaden.
#
O"de.
Hoppade in i den enda tuk-tuk vi sag och bad att fa bli korda till ett guest house. Vi hade inget namn att ge honom eftersom vi inte visste vart vi skulle, hade inget bokat.
Allt verkade stangt.
Vael inne i stan hoppade ett par fulla engelska surfer-wannabees in i tuk-tuken, betalade foraren extra for att kora till deras guest house forst!
Det var sa vi hamnade pa Tony's. Ca 60 kr/natt for ett dubbelrum, delat pa tva. Billigt for ett riktigt rent och fint guest house!
Dagen efter borjade raett sent. CJ bekantade sig med ett gang engelsmaen pa hotellet och pa eftermiddagen foljde vi med dem for att prova Tubing (sitta i ett stort daeck/innerslang, taenk badring, och flyta nerfor en flod).
Tubingen i VV gar ut pa att stanna vid alla barer langs med flodkanten och dricka sa mkt som mojligt innan man hoppar i badringen igen och fortsatter till nasta. Detta gor folk fran formiddag till kvall flera dar i rad.
Jag forstar inte tjusningen.
Overhuvudtaget.
Jag sag fram emot att fara nerfor en forsande flod. Lite fart, lite naturupplevelse.
Men mest fart.
Barerna runtomkring sag mest ut som en studentskiva fulla med nersupna, skralande, idioter. Det lockade inte Mig.
Jag fortsatte istallet att glida nerfor floen. Sakta. Och da menar jag 1 km-i-timmen-sakta.
Det ar torrperiod. Ingenting forsar haer just nu.
Det kan mojligtvis ha varit den tristaste upplevelsen jag haft hittills. Jag var uttrakad efter 2 minuter.
Men var tvungen att sta ut minst ett par timmar till for att na tubingens slutpunkt och kunna lamna tillbaka ringen till uthyrningen. Jag hann iallafall i tid till kl 18.
Motte resten av ganget senare pa stan och foljde med ut for att ata. Vi fortsatte ut for drinkar men jag gick hem tidigt.. inte min typ av sallskap..
CJ sov lange och ville fortsatta tubingen aven nasta dag, sa jag agnade mig at annat. Gick ut for att leta turer men hittade ingenting spannande. Pga torrperiod sa fanns ingen white water rafting eller -kayaking, dvs det jag egentligen kommit dit for. Skaffade en karta och tog en promenad i den minst sagt lilla stan. Passade aven pa att fa massage.
Kom hem till drama den kvallen.. Alla i ganget var jattefulla, hade gjort illa sig i floden, nagra tjejer graet och skrek hysteriskt. Pinsamt. CJ syntes inte till forran mycket senare. Det haer staellet och de har manniskorna ar inte for mig..
Sista dagen ville jag besoka Bla Lagunen och hade tankt att cykla dit. CJ ville folja med, men var riktigt bakfull. Forst fick jag vanta pa honom halva dan, sen orkade han inte cykla, och ville inte hyra moppe heller. Sa det blev en dyr eftermiddag med hyra tuk-tuk dit och tillbaka.
Nar vi anlande var jag helt overtygad om att det var fel lagun och blev skitsur.. Och jag kan ju konsten att sura...
Det var val inget speciellet med det haer staellet. En a'. Som var bla'. Men Lagun?!
Det fanns som tur var aven en liten grotta i narheten. Vagen upp var brant. Vi bestamde oss for att kolla in den. Ner kommer tva svettiga, andfadda killar, som sager att det var jattejobbigt. Jag blev avskrackt och trodde inte att jag skulle klara det, dels pga hojden, jag fa'r ju svindel. Men det gick jattebra uppat! Tror jag vant mig lite efter trekkingen i bergen.
Grottan var fin att se och rolig att klattra omkring i. Den branta vagen ner klarade jag oxa galant *stolt*.
Kande mig betydligt nojdare med dagen.
CJ ville garna ga ut och ta en drink min sista kvall. Jag hade namligen bokat biljett till Vientiane for nasta morgon. Jag kande inte riktigt for det, men det var ju faktiskt sista kvallen att umgas.
Vi gick till ett ganska trevligt stalle narmre floden, lugnare, mer relaxed.
Tog nagra drinkar, kollade pa killarna som spelade biljard, bartendern som lekte med sin "tazer" (ja han anvande den oxa!), den brittiske f.d bandmedlemmen som verkade helt sald pa shrooms, fora djupa, livliga diskussioner med en osynlig kompis.
Jag sag fram emot att resa till huvudstaden.
#
fredag 8 januari 2010
5-8 januari: Skakis i Laozzzzzz
Mitt forsta intryck av Laos var nar jag akte pa moppetur alldeles sjalv runt den lilla stan vid gransen. De halsade inte, trots att jag sa Sabaidee och forsokte uttala det sa gott jag kunde. Man far inget svar tillbaka.. de bara stirrade. Jag tyckte det var valdans ohovligt...
Det andra intrycket var att de ar langsamma. Antingen snurrar allt lite langsammare dar uppe, eller sa bryr de sig bara inte.. Man sitter o vantar pa notan efter maten och undrar hur lang tid det kan ta att rakna ut 35+10. What's the hurry, hur brattom kan hon ha? verkar de tanka, eftersom de hellre star o snackar lite med kompisen i baren en stund.
Det tar ett tag att komma in i. Men man gor det, nar man inser att, nej, jag har inte sa brattom.
Eller snarare, man maste. Ber du inte om menyn eller pakallar en servitor nar du satter dig pa en restaurang sa kan du sitta dar o vanta i evigheter pa att fa bestalla.. Inget intresse what so ever. Paminn garna ett par ggr om bestallningen oxa.
Men jag foredrar Lao-style framfor thailand any time!
#
Jag och CJ hade kopt biljett fran Luang Prabang upp till Luang Nam Tha. Blir upphamtade i minivan, som vi tror ar battre an den stora lokalbussen.. Utan att vara medvetna om att vi snart skall fardas pa varldens samsta, iallafall skitdalig, vag. Det var en minst sagt skakig upplevelse. For det forsta tror jag inte chaufforen hade stenkoll.. For vi borjade med att kora fel vag. Vi hade lite plats kvar sa vi bredde ut oss sa gott vi kunde. Det skulle ju trots allt vara en 9 timmars fard.
For det andra sa pratade chaufforen oavbrutet i mobilen, det var bade storande plus att vagen var i sa daligt skick att vi onskade att han skulle haft bada handerna pa ratten.
Det tar inte lang tid innan bussen stannar for att plocka upp 4 smatjejer som tydligen behovde skjuts. Han verkade kanna dem och han passade val pa att skjutsa dem, men utrymmet krympte betydligt och vi andra blev ganska sura. Det var jakligt obekvamt redan.
Det visade sig att flickorna oxa skulle hela vagen till Luang Nam Tha, OCH att tva av dem var aksjuka... Dessa tva placerades naturligtvis langst bak, bredvid mig och CJ.
De satt dar o spydde i sina medhavda plastpasar. Hur mycket jag an forsokte fa chaufforen att stanna och att fa flickorna langst fram att byta plats med dessa aksjuka tva langst bak sa ignorerades det. Han korde dessutom som en j..la idiot utan nagra bryderier om hur mycket det skumpade bak i bilen.
#
Stan ar liten och inte sarskilt mycket att se. Vi valde att hyra motorcykel for att se omgivningarna. In pa en byvag, rod sand och grus. CJ korde halvautomatisk och hade battre fjadring an jag pa min helautomatiska.. jaklar vad det skumpade. Byfolket verkade inte varst glada over att se oss heller, sa vi strosade omkring en liten stund, for att sedan kora vidare. Akte pa en superbra vag i ny asfalt och efter en stunds invanjning korde vi pa runt 80/h och utan nagot stalle att naturligt kunna stanna pa sa befann vi oss plotsligt uppe vid Boten, sag Tullen, och insag att vi nog var pa gransen till Kina.
Nudelsoppa med nedhackad kyckling, ben o allt, smakade ovanligt gott.
Turen var fantastisk, utsikten over berg o dal underbar. Stannade till pa vagen hem for att se solnedgangen over risfalten.
#
Bestamde oss slutligen for en 2-dagarsvandring med overnattning. Vandringen borjade sakta och jag kande att jag nog skulle klara av detta utan problem. Guiden, Noi, stannade upp ofta och pa knackig engelska berattade han om vaxtligheten i skogen och vad dessa anvandes till. Mycket anvandes som medicinalvaxter av byfolken, och personligen tyckte jag det var jatteintressant att hora och se, och inte bara ga och ga och ga bara for sakens skull utan att lara sig/upptacka nagot.
Primarskogen var fantastisk, med 50-tal meter hoga fikustrad och enorma lianer. Vi vandrade genom bush, over backar och pa smala sluttningar.
Helt plotsligt sag framfor mig en regnig hostdag pa Sodermalm. Julia och en fika pa Skanegatan. Agneta strosandes ner till sitt favoritcafe pa Kungsholmen. Camilla i lunchrummet med sitt harliga skratt..
Nar det var dags for lunch fick jag en smarre chock... Vi satte oss ned for att ata under en sorts vindskydd, en liten hydda med tak. Palmblad lades fram over trabordet.. Dessa palmblad visade sig vara bade upplaggningsfat och tallrikar.
Bestick: fingrarna.
Vi skoljde handerna i lite vatten. Vi fick var sitt paket klibbigt ris, och maten halldes upp pa palmbladen. Sen var det bara att hugga in. En boll klibbigt ris plus plocka en tugga mat ur samma hog som alla andra... Nar det borjade bli fooor kladdigt sa nojde jag mig med mitt eget ris. Det var.. ja.. inte aptitretande.
Men maten var god; ris, pumpa, tomatsas, gronsaker och griskott
#
Vi vandrade i ca 5 timmar innan vi nadde Akha-folkets by. Det var langt ifran kommersiellt. De tog notis, men knappt. Inte speciellt intresserade av var ankomst alls. Jag vet att vi alla kande oss som inkraktare.. Det var Vi som var annorlunda, inte de.
Mannen var relativt modernt kladda i nan sorts skjorta, t-shirt, byxor. Men kvinnorna gick alla omkring i traditionella drakter och huvudbonader. Huvudbonaderna skiljde at vilka som var gifta eller inte. De aldre kvinnorna tuggade nagons sorts not som gjorde dem helt roda i munnen och runt lapparna. Och barnen var kladda i det som fanns gissar jag. Trasigt eller inte. Jag tror byn bestod av runt 400-500 manniskor och det var ett overskott pa 6 st man. Barn i massor. Barn overallt.
Som overallt hittills i Laos. Alla tjejer verkar baera ett barn pa ryggen. Och syskonen hjalper till. I byarna ser man sma barn gaende langs vagen barandes pa annu mindre barn...
Langs med hela byvagen stod massor av trahyddor med halmtak. I dessa bodde ibland fler an en familj. Och familjerna hade mellan 5-8 barn var.
Vid intradet i byn passerade vi en sorts festplats, en symbolisk "byggnad", tre hoga stavar som mottes hogst upp i ett kors med en sorts gunga i mitten. Bredvid fanns en liten stadion av tra med sittplatser i en cirkel. Pa dessa fester traffades tydligen pojkar och flickor, och nu kommer en intressant liten historia om Akhas karleksliv:
Overallt langs med byn sag man sma sma hyddor ca 2x1 m, byggda pa hoga styltor flera m over marken. Nar pojkarna ar runt 16 ar sa maste de bygga sig en sadan hydda. Till dessa tar de flickor for lite "dejting". De bygger sin egen ungkarlslya for att fa sig lite loving helt enkelt! Foraldrarna vill ju inte garna att de har sadant for sig i den allmanna familjehyddan. Valdigt klok och naturlig attityd tycker jag. For vem kan hindra en tranande 16-aring egentligen..?
Vi hittade pa alla mojliga sorters namn for dessa hyddor.. men jag tycker vi kallar dom for "shag shacks".
De olika byfolken hade olika saett och traditioner for de ungas karleksliv, men en sak var nog gemensam; blir man pakommen ar man tvungen att gifta sig.
Alltsa, byn ar liten. Tank er "the walk of shame" i en by med 400 manniskor pa 1000 kvm. Ingenting kan ju vara speciellt hemligt.
Hundar, kossor, getter, hons och grisar springer omkring helt naturligt i byn. Folkstammarna lever mitt bland djur mitt i naturen. Upplevelsen var valdigt speciell.
Vi var sjalvklart svettiga efter vandringen och var tvugna att ta en dusch. Duschen bestod av en vattenkran utomhus som alla i byn samsades om. Mannen bar kalsonger nar de tvattade sig och kvinnorna en sorts sarong eller drakt. Vi pallrade oss dit och forsokte tvatta oss sa gott vi kunde med saronger lindade kring kroppen.. med ett tiotal bybor stirrandes runt omkring. Vi fyllde en hink med vatten, tvalade in oss och hallde sen skopor med kallvatten over oss sjalva. Det kandes valdigt konstigt. Men vi insag snart att det var det naturligaste i varlden for dem. De hade inte mycket vatten och de stod i ko for att kunna tvatta sig. Eftersom de flesta var nersmutsade med rodbrun jord och manga gick barfota sa skrubbade de fotterna valdigt noga. Jag sag nagra anvanda nagelborste + tvattmedel for att tvatta ben fotter och hander.
Efter middag med tanda ljus (finns ingen elektricitet, forutom fran enstaka generatorer) sa blev byhovdingen inbjuden for samtal och for att svara pa vara fragor. Byhovding valdes vart tredje ar och han hade 2 assistenter. Han ansvarade for ekonomin i byn, folkrakning, kontakt med polisen etc. Ett valdigt givande samtal. Jag undrade vad de onskade, ville de ha in mer modernitet i byn eller kampade de for att bevara den gamla kulturen och gamla traditioner. Jag tror att ganska manga av fragorna blev lite "lost in translation", men vi kom fram till att det saknades ekonomiska resurser till hogre standard och att det som han tyckte behovdes mest var en vag till och fran byn samt pengar till en battre skola, bocker osv.
I priset for vandringen ingick en sorts valkomstmassage. Jag tyckte det hela lat valdigt underligt, och nar det var dags backade jag nastan ur. Vi skulle lagga oss pa vara "sangar" och flickor i tioarsalderna skulle utfora helkroppsmassage. De var inte roade. Vi var inte roade. Jag fick typ panik, men var radd att det skulle anses oerhort ohovligt att tacka nej.
Det var bara en lang vantan pa att det skulle ta slut. Det var inte alls bekvamt och massagen bestod mest i att de tryckte sa hart de kunde pa varierande stallen upp o ner over kroppen. Sen om hon traffade ryggraden eller knaskalen spelade ingen roll.. Dessutom var en del av flickorna ackliga och tuggade fron under tiden, som de helt sonika spottade ut dar de satt. Dvs runt vara sovplatser.
Inget bra betyg i utvarderingsformularet.
Nar morkret fallit pa tog vi en promenad till festplatsen. Tack och lov for pannlampa!! En superinvestering.
Vi satte oss och tittade pa stjarnorna. Aldrig hade vi val sett sa manga pa en gang. Allt nedslackt och totalt morker. Det var oerhort vackert.
Tills nagra nyfikna tonaringar (eller de var kanske typ 20?) upptackte oss och gjorde oss sallskap. De spelade upp olidlig folkmusik och tande en brasa. Valdigt mysigt och en trevlig tanke i och for sig.
Vi slantrade tillbaka genom den lilla vagen till var hydda hogst upp i byn. Spelade kort i ljuset av stearinljus.
Och onskade sedan att somna gott.
Det var inte alltfor kallt. Men olidligt hart. Inte fick jag mycket somn den natten. Ryggen kandes morbultad.
Och sen, som vanligt haer, vakna till tuppen. Bokstavligen.
Vaknade, krop fram under myggnatet, rullade ihop filten och tog mig ut ur hyddan for att gora min morgontoalett. Aven den i en minimal hydda med halmtak. Inget las pa dorren saklart.
Mottes av en hoper nyfikna skolbarn som stallde sig runt mig och tog fram skrivbocker och pennor. Vi kunde inte kommunicera via talsprak men det framgick att de ville att jag skulle skriva olika fraser pa engelska i deras skrivhaften. Vad heter du? Jag heter... och sa ville de lara sig rakna till 100. Mycket mysig liten morgonstund :)
#
Trodde vandringen hemat skulle bli lattare, bara nerfor hade jag fatt for mig, vi skulle ju tillbaka till Nam Tha. Aj vad jag misstog mig.
Flera ganger motte vi gamla kvinnor och barn barandes pa tunga korgar eller vaskor fyllda med gras och liknande. Hur fan orkar de gora denna promenad varje dag??! Manga timmar varje dag agnar de at att ga ut i skogen i bergen och kapa vaxter och sen flera timmar tillbaka hem pa eftermiddagen..
Jag orkade det i varje fall inte. Gnallet borjade mindre an halvvags nar jag insag att det inte bara var nerfor. Varfor gick vi nerfor sa himla brant om vi anda maste ga lika mycket uppfor igen?! Jag orkar inte.. Jag overvagde en stund om jag faktiskt kunde stanna, lagga mig ner pa stigen och sova over natten. Jag fantiserade om gamar som skulle kanna lukten av mig eftersom jag kande mig halvdod.. Svor lite, tog nagra djupa andetag, och fortsatte. Drypandes av svett. Lite missnojd.
Efter lunchen i det grona sa blevterrangen enklare igen och jag kunde fortsatta njuta av den harliga djungeln runtomkring oss. Sammanfattningsvis en valdigt speciell och exotisk upplevelse.
Och jag hoppas jag forlorade minst 1 kilo!
#
Vi 5 fran vandrigen mottes upp pa kvallen och kakade indiskt. Sa fantastiskt gott! Masala masala masalala la la la.
CJ och jag enades om att stanna aven fredagen, hyra motorcykel och bege oss pa en dagstripp till Muang Sing. Det fanns absolut ingenting att gora dar, vi trodde vi skulle se alla stamfolk samlas pa en och samma marknad som enl guideboken.. men vagen dit var saklart superharlig.
Rakade pa ett par tyska killar som vi delat buss med tidigare, och satte oss for att ata lunch. Genast var bykvinnorna runt oss som flugor, forsokte salja vardelosa armband. Nej tack, bo bo kop jai. Men inte hjalper det, envisa ar dom sarskilt de aldre. Hon lyfte till o med pa forkladet o forsokte salja en pase gras till den ene tysken! Ingen av oss kopte nagonting.. varken krimskrams eller droger. Men jag fragade om hon kunde ge mig massage, tankte att jag skulle tipsa henne om en ny affarsverksamhet istallet... 10.000 kip senare sa knadade hon axlarna som vilket proffs som helst. Och jaklar vad stark hon var. Tro det som de springer upp o ner i bergen o baer grejer varje dag.
Asfaltsvagen, bra for att vara norra Laos.. men samre an den forsta. Jag kunde inte kora lika fort som CJ men jag har iallafall vant mig vid att kora nu. Forsta gangen jag provade pa Koh Lanta sa vagade jag mig till 40. Forsta gangen med CJ i Laos vagade jag mig upp till 90 pa rakstrackor med jamn o fin vagbana. Det tar inte lang tid att vanja sig alls. Hemvagen gar alltid snabbare av nan anledning... Nu tar jag snava kurvor i 50 :)
Och jag alskar det! Lite nervos ar jag alltid, for helt plotsligt kan det finnas ett hal i gatan, eller en liten by som dyker upp bakom ett kron och ungar springades vid vagrenen.
Utsikten ar sa fantastisk att jag inte kan beskriva den. Gronkladda berg sa langt ogat ser. Enstaka hyddor pa avstand. Barn vid de enstaka minimala byarna som springer bredvid och ropar Sabaidee!!
Men allra mest suset i oronen fran din egen motor, blicken pa vagen och koncentrationen som snart blir en vana. Hastigheten som du sakta men sakert blir okanslig for. Det krampaktiga taget om gasen, lutet i kurvorna. CJ forsvann snabbt i ett dammoln framfor mig, men det gjorde ingenting. Det ar nastan total frihet att sitta pa cykeln och kanna dig som ett med allt.
Jag gillar den blandade kanslan av adrenalinet som nervositeten ger tillsammans med den vidunderliga skonheten runt omkring.
Det enda som stor ar de enstaka motena pa den smala vagen.. Och du vaknar definitivt upp av groparna i vagen..
Det kanns att ryggen tagit stryk nu. Tror jag ska unna mig en massage till.
Pa en riktig salong.
I Vang Vieng. Dit det baer imorgon.
#
A bien tot!
Det andra intrycket var att de ar langsamma. Antingen snurrar allt lite langsammare dar uppe, eller sa bryr de sig bara inte.. Man sitter o vantar pa notan efter maten och undrar hur lang tid det kan ta att rakna ut 35+10. What's the hurry, hur brattom kan hon ha? verkar de tanka, eftersom de hellre star o snackar lite med kompisen i baren en stund.
Det tar ett tag att komma in i. Men man gor det, nar man inser att, nej, jag har inte sa brattom.
Eller snarare, man maste. Ber du inte om menyn eller pakallar en servitor nar du satter dig pa en restaurang sa kan du sitta dar o vanta i evigheter pa att fa bestalla.. Inget intresse what so ever. Paminn garna ett par ggr om bestallningen oxa.
Men jag foredrar Lao-style framfor thailand any time!
#
Jag och CJ hade kopt biljett fran Luang Prabang upp till Luang Nam Tha. Blir upphamtade i minivan, som vi tror ar battre an den stora lokalbussen.. Utan att vara medvetna om att vi snart skall fardas pa varldens samsta, iallafall skitdalig, vag. Det var en minst sagt skakig upplevelse. For det forsta tror jag inte chaufforen hade stenkoll.. For vi borjade med att kora fel vag. Vi hade lite plats kvar sa vi bredde ut oss sa gott vi kunde. Det skulle ju trots allt vara en 9 timmars fard.
For det andra sa pratade chaufforen oavbrutet i mobilen, det var bade storande plus att vagen var i sa daligt skick att vi onskade att han skulle haft bada handerna pa ratten.
Det tar inte lang tid innan bussen stannar for att plocka upp 4 smatjejer som tydligen behovde skjuts. Han verkade kanna dem och han passade val pa att skjutsa dem, men utrymmet krympte betydligt och vi andra blev ganska sura. Det var jakligt obekvamt redan.
Det visade sig att flickorna oxa skulle hela vagen till Luang Nam Tha, OCH att tva av dem var aksjuka... Dessa tva placerades naturligtvis langst bak, bredvid mig och CJ.
De satt dar o spydde i sina medhavda plastpasar. Hur mycket jag an forsokte fa chaufforen att stanna och att fa flickorna langst fram att byta plats med dessa aksjuka tva langst bak sa ignorerades det. Han korde dessutom som en j..la idiot utan nagra bryderier om hur mycket det skumpade bak i bilen.
#
Stan ar liten och inte sarskilt mycket att se. Vi valde att hyra motorcykel for att se omgivningarna. In pa en byvag, rod sand och grus. CJ korde halvautomatisk och hade battre fjadring an jag pa min helautomatiska.. jaklar vad det skumpade. Byfolket verkade inte varst glada over att se oss heller, sa vi strosade omkring en liten stund, for att sedan kora vidare. Akte pa en superbra vag i ny asfalt och efter en stunds invanjning korde vi pa runt 80/h och utan nagot stalle att naturligt kunna stanna pa sa befann vi oss plotsligt uppe vid Boten, sag Tullen, och insag att vi nog var pa gransen till Kina.
Nudelsoppa med nedhackad kyckling, ben o allt, smakade ovanligt gott.
Turen var fantastisk, utsikten over berg o dal underbar. Stannade till pa vagen hem for att se solnedgangen over risfalten.
#
Bestamde oss slutligen for en 2-dagarsvandring med overnattning. Vandringen borjade sakta och jag kande att jag nog skulle klara av detta utan problem. Guiden, Noi, stannade upp ofta och pa knackig engelska berattade han om vaxtligheten i skogen och vad dessa anvandes till. Mycket anvandes som medicinalvaxter av byfolken, och personligen tyckte jag det var jatteintressant att hora och se, och inte bara ga och ga och ga bara for sakens skull utan att lara sig/upptacka nagot.
Primarskogen var fantastisk, med 50-tal meter hoga fikustrad och enorma lianer. Vi vandrade genom bush, over backar och pa smala sluttningar.
Helt plotsligt sag framfor mig en regnig hostdag pa Sodermalm. Julia och en fika pa Skanegatan. Agneta strosandes ner till sitt favoritcafe pa Kungsholmen. Camilla i lunchrummet med sitt harliga skratt..
Nar det var dags for lunch fick jag en smarre chock... Vi satte oss ned for att ata under en sorts vindskydd, en liten hydda med tak. Palmblad lades fram over trabordet.. Dessa palmblad visade sig vara bade upplaggningsfat och tallrikar.
Bestick: fingrarna.
Vi skoljde handerna i lite vatten. Vi fick var sitt paket klibbigt ris, och maten halldes upp pa palmbladen. Sen var det bara att hugga in. En boll klibbigt ris plus plocka en tugga mat ur samma hog som alla andra... Nar det borjade bli fooor kladdigt sa nojde jag mig med mitt eget ris. Det var.. ja.. inte aptitretande.
Men maten var god; ris, pumpa, tomatsas, gronsaker och griskott
#
Vi vandrade i ca 5 timmar innan vi nadde Akha-folkets by. Det var langt ifran kommersiellt. De tog notis, men knappt. Inte speciellt intresserade av var ankomst alls. Jag vet att vi alla kande oss som inkraktare.. Det var Vi som var annorlunda, inte de.
Mannen var relativt modernt kladda i nan sorts skjorta, t-shirt, byxor. Men kvinnorna gick alla omkring i traditionella drakter och huvudbonader. Huvudbonaderna skiljde at vilka som var gifta eller inte. De aldre kvinnorna tuggade nagons sorts not som gjorde dem helt roda i munnen och runt lapparna. Och barnen var kladda i det som fanns gissar jag. Trasigt eller inte. Jag tror byn bestod av runt 400-500 manniskor och det var ett overskott pa 6 st man. Barn i massor. Barn overallt.
Som overallt hittills i Laos. Alla tjejer verkar baera ett barn pa ryggen. Och syskonen hjalper till. I byarna ser man sma barn gaende langs vagen barandes pa annu mindre barn...
Langs med hela byvagen stod massor av trahyddor med halmtak. I dessa bodde ibland fler an en familj. Och familjerna hade mellan 5-8 barn var.
Vid intradet i byn passerade vi en sorts festplats, en symbolisk "byggnad", tre hoga stavar som mottes hogst upp i ett kors med en sorts gunga i mitten. Bredvid fanns en liten stadion av tra med sittplatser i en cirkel. Pa dessa fester traffades tydligen pojkar och flickor, och nu kommer en intressant liten historia om Akhas karleksliv:
Overallt langs med byn sag man sma sma hyddor ca 2x1 m, byggda pa hoga styltor flera m over marken. Nar pojkarna ar runt 16 ar sa maste de bygga sig en sadan hydda. Till dessa tar de flickor for lite "dejting". De bygger sin egen ungkarlslya for att fa sig lite loving helt enkelt! Foraldrarna vill ju inte garna att de har sadant for sig i den allmanna familjehyddan. Valdigt klok och naturlig attityd tycker jag. For vem kan hindra en tranande 16-aring egentligen..?
Vi hittade pa alla mojliga sorters namn for dessa hyddor.. men jag tycker vi kallar dom for "shag shacks".
De olika byfolken hade olika saett och traditioner for de ungas karleksliv, men en sak var nog gemensam; blir man pakommen ar man tvungen att gifta sig.
Alltsa, byn ar liten. Tank er "the walk of shame" i en by med 400 manniskor pa 1000 kvm. Ingenting kan ju vara speciellt hemligt.
Hundar, kossor, getter, hons och grisar springer omkring helt naturligt i byn. Folkstammarna lever mitt bland djur mitt i naturen. Upplevelsen var valdigt speciell.
Vi var sjalvklart svettiga efter vandringen och var tvugna att ta en dusch. Duschen bestod av en vattenkran utomhus som alla i byn samsades om. Mannen bar kalsonger nar de tvattade sig och kvinnorna en sorts sarong eller drakt. Vi pallrade oss dit och forsokte tvatta oss sa gott vi kunde med saronger lindade kring kroppen.. med ett tiotal bybor stirrandes runt omkring. Vi fyllde en hink med vatten, tvalade in oss och hallde sen skopor med kallvatten over oss sjalva. Det kandes valdigt konstigt. Men vi insag snart att det var det naturligaste i varlden for dem. De hade inte mycket vatten och de stod i ko for att kunna tvatta sig. Eftersom de flesta var nersmutsade med rodbrun jord och manga gick barfota sa skrubbade de fotterna valdigt noga. Jag sag nagra anvanda nagelborste + tvattmedel for att tvatta ben fotter och hander.
Efter middag med tanda ljus (finns ingen elektricitet, forutom fran enstaka generatorer) sa blev byhovdingen inbjuden for samtal och for att svara pa vara fragor. Byhovding valdes vart tredje ar och han hade 2 assistenter. Han ansvarade for ekonomin i byn, folkrakning, kontakt med polisen etc. Ett valdigt givande samtal. Jag undrade vad de onskade, ville de ha in mer modernitet i byn eller kampade de for att bevara den gamla kulturen och gamla traditioner. Jag tror att ganska manga av fragorna blev lite "lost in translation", men vi kom fram till att det saknades ekonomiska resurser till hogre standard och att det som han tyckte behovdes mest var en vag till och fran byn samt pengar till en battre skola, bocker osv.
I priset for vandringen ingick en sorts valkomstmassage. Jag tyckte det hela lat valdigt underligt, och nar det var dags backade jag nastan ur. Vi skulle lagga oss pa vara "sangar" och flickor i tioarsalderna skulle utfora helkroppsmassage. De var inte roade. Vi var inte roade. Jag fick typ panik, men var radd att det skulle anses oerhort ohovligt att tacka nej.
Det var bara en lang vantan pa att det skulle ta slut. Det var inte alls bekvamt och massagen bestod mest i att de tryckte sa hart de kunde pa varierande stallen upp o ner over kroppen. Sen om hon traffade ryggraden eller knaskalen spelade ingen roll.. Dessutom var en del av flickorna ackliga och tuggade fron under tiden, som de helt sonika spottade ut dar de satt. Dvs runt vara sovplatser.
Inget bra betyg i utvarderingsformularet.
Nar morkret fallit pa tog vi en promenad till festplatsen. Tack och lov for pannlampa!! En superinvestering.
Vi satte oss och tittade pa stjarnorna. Aldrig hade vi val sett sa manga pa en gang. Allt nedslackt och totalt morker. Det var oerhort vackert.
Tills nagra nyfikna tonaringar (eller de var kanske typ 20?) upptackte oss och gjorde oss sallskap. De spelade upp olidlig folkmusik och tande en brasa. Valdigt mysigt och en trevlig tanke i och for sig.
Vi slantrade tillbaka genom den lilla vagen till var hydda hogst upp i byn. Spelade kort i ljuset av stearinljus.
Och onskade sedan att somna gott.
Det var inte alltfor kallt. Men olidligt hart. Inte fick jag mycket somn den natten. Ryggen kandes morbultad.
Och sen, som vanligt haer, vakna till tuppen. Bokstavligen.
Vaknade, krop fram under myggnatet, rullade ihop filten och tog mig ut ur hyddan for att gora min morgontoalett. Aven den i en minimal hydda med halmtak. Inget las pa dorren saklart.
Mottes av en hoper nyfikna skolbarn som stallde sig runt mig och tog fram skrivbocker och pennor. Vi kunde inte kommunicera via talsprak men det framgick att de ville att jag skulle skriva olika fraser pa engelska i deras skrivhaften. Vad heter du? Jag heter... och sa ville de lara sig rakna till 100. Mycket mysig liten morgonstund :)
#
Trodde vandringen hemat skulle bli lattare, bara nerfor hade jag fatt for mig, vi skulle ju tillbaka till Nam Tha. Aj vad jag misstog mig.
Flera ganger motte vi gamla kvinnor och barn barandes pa tunga korgar eller vaskor fyllda med gras och liknande. Hur fan orkar de gora denna promenad varje dag??! Manga timmar varje dag agnar de at att ga ut i skogen i bergen och kapa vaxter och sen flera timmar tillbaka hem pa eftermiddagen..
Jag orkade det i varje fall inte. Gnallet borjade mindre an halvvags nar jag insag att det inte bara var nerfor. Varfor gick vi nerfor sa himla brant om vi anda maste ga lika mycket uppfor igen?! Jag orkar inte.. Jag overvagde en stund om jag faktiskt kunde stanna, lagga mig ner pa stigen och sova over natten. Jag fantiserade om gamar som skulle kanna lukten av mig eftersom jag kande mig halvdod.. Svor lite, tog nagra djupa andetag, och fortsatte. Drypandes av svett. Lite missnojd.
Efter lunchen i det grona sa blevterrangen enklare igen och jag kunde fortsatta njuta av den harliga djungeln runtomkring oss. Sammanfattningsvis en valdigt speciell och exotisk upplevelse.
Och jag hoppas jag forlorade minst 1 kilo!
#
Vi 5 fran vandrigen mottes upp pa kvallen och kakade indiskt. Sa fantastiskt gott! Masala masala masalala la la la.
CJ och jag enades om att stanna aven fredagen, hyra motorcykel och bege oss pa en dagstripp till Muang Sing. Det fanns absolut ingenting att gora dar, vi trodde vi skulle se alla stamfolk samlas pa en och samma marknad som enl guideboken.. men vagen dit var saklart superharlig.
Rakade pa ett par tyska killar som vi delat buss med tidigare, och satte oss for att ata lunch. Genast var bykvinnorna runt oss som flugor, forsokte salja vardelosa armband. Nej tack, bo bo kop jai. Men inte hjalper det, envisa ar dom sarskilt de aldre. Hon lyfte till o med pa forkladet o forsokte salja en pase gras till den ene tysken! Ingen av oss kopte nagonting.. varken krimskrams eller droger. Men jag fragade om hon kunde ge mig massage, tankte att jag skulle tipsa henne om en ny affarsverksamhet istallet... 10.000 kip senare sa knadade hon axlarna som vilket proffs som helst. Och jaklar vad stark hon var. Tro det som de springer upp o ner i bergen o baer grejer varje dag.
Asfaltsvagen, bra for att vara norra Laos.. men samre an den forsta. Jag kunde inte kora lika fort som CJ men jag har iallafall vant mig vid att kora nu. Forsta gangen jag provade pa Koh Lanta sa vagade jag mig till 40. Forsta gangen med CJ i Laos vagade jag mig upp till 90 pa rakstrackor med jamn o fin vagbana. Det tar inte lang tid att vanja sig alls. Hemvagen gar alltid snabbare av nan anledning... Nu tar jag snava kurvor i 50 :)
Och jag alskar det! Lite nervos ar jag alltid, for helt plotsligt kan det finnas ett hal i gatan, eller en liten by som dyker upp bakom ett kron och ungar springades vid vagrenen.
Utsikten ar sa fantastisk att jag inte kan beskriva den. Gronkladda berg sa langt ogat ser. Enstaka hyddor pa avstand. Barn vid de enstaka minimala byarna som springer bredvid och ropar Sabaidee!!
Men allra mest suset i oronen fran din egen motor, blicken pa vagen och koncentrationen som snart blir en vana. Hastigheten som du sakta men sakert blir okanslig for. Det krampaktiga taget om gasen, lutet i kurvorna. CJ forsvann snabbt i ett dammoln framfor mig, men det gjorde ingenting. Det ar nastan total frihet att sitta pa cykeln och kanna dig som ett med allt.
Jag gillar den blandade kanslan av adrenalinet som nervositeten ger tillsammans med den vidunderliga skonheten runt omkring.
Det enda som stor ar de enstaka motena pa den smala vagen.. Och du vaknar definitivt upp av groparna i vagen..
Det kanns att ryggen tagit stryk nu. Tror jag ska unna mig en massage till.
Pa en riktig salong.
I Vang Vieng. Dit det baer imorgon.
#
A bien tot!
söndag 3 januari 2010
25 dec 09 - 3 januari 10: The road is long...
Juldagen blev jag och C medbjudna till barbeque hos en australiensisk kille och hans familj. Alla hennes gymkompisar var med. Mycket trevligt initiativ. Mycket mer firande an sa blev det faktiskt inte... Jag ar ju inte sa sardeles intresserad av julen.
Fransyskan, Ag, som jag traffat pa bussen upp och nu delade rum med hade begett sig ut pa trekking och vi kom overens om att eventuellt ses i Luang Prabang.
Pa vagen till Chiang Kong, den thailandska gransen till Laos, sa traffade jag DW, en mkt trevlig aussie.. hm.. jag kom faktiskt inte ihag hur vi traffades eller nar vi borjade prata. Han var iallafall en gentleman, som vantade pa mig vid gransen nar polisrapport skrevs och boter utfardades eftersom jag stannat en dag for lange i Thailand. Hjalpte mig med vaskan till baten, vid avgangen, trapporna.. Sot :)
Checkade in pa ett guest house med en rolig gammal vardinna som kokade Lao te, som hon pastod aven var superbra for ursparade magar... Jag missade DW dagen efter, sa hyrde sjalv en moto och korde ut pa landsbygden i Houysai. Holl mig till huvudvagen for att hitta tillbaka.. Det var oerhort vackert, landskapet gront, emellanat bara vaeg, emellanat sma byar med trahyddor, lekande barn, getter och kor.
Jag och DW mottes upp senare pa kvallen och hamnade i samtal med en engelsman, T, och en kanadensiska, An. Kanadensiskan cyklade genom sydostasien! Aningen tuff tjej... Vi blev ett litet gang, och jag andrade saledes mina planer pa att stanna norrover och akte med samma bat som dem ner till Luang Prabang for att fira nyaret. Hoppades aven att aterse Ag.
Jag hade sa garna velat uppleva the Gibbon experience, www.gibbonx.org, men det var fullbokat langt framover, ganska dyrt, samt aktiviteten att glida runt i linor mellan traden och bo i tradkojor skedde ibland over 100 m over marken.. Jag med min hojdskrack. Gramer mig lite, men bokade det i varje fall inte..
Batresan var en upplevelse i sig. Tva dagars slow boat nerfor Mekong. Trasmak i baken ar bara fornamnet. En natt i Pakbeng, dar vi knappt hittade rum. Vi var tvugna att noja oss med en sorts kallare dar de stoppat in en sang, smutsigt och ackligt. Och kallt.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller grata, sa hallde for sakerhets skull i mig nagra malibu-cola for att kunna somna.
Men vi hade roligt vi fyra.
#
AN forsvann for att traffa sin alskare och jag lamnade killarna for att kontakta Ag via ett internetcafe, men hon var inte i Luang Prabang. Inget mail. Panik. Ensam. Morkt. Och ingenstans att sova. Visste inte alls vart killarna begett sig.
Gick runt en stund men allt var fullbokat eller aaalldeles for dyrt.
Bad tillslut en tuk tuk-forare att kora mig till ett billigt guest house. Och det ordnade sig galant.
Redan vid incheckningen traffade jag en svensk tjej som jag hade sallskap med over middag och ett par dar framat.
Agnade mest dagarna at att ga pa marknaden, ata.. sova.. Dricka drinkar. Bowling!(katastrof) Min nypafunna bowlingteknik som jag kallar fly&dive asamkade mig ett stort skrapsar + blamarke pa hoger kna. Jag forlorade stort.
Besoket till vattenfallet utanfor stan var dock supertrevligt. Vackert, sandfargade plataer med turkost vatten, lugnt och skont. Det kom som en glad overraskning att dar aven fanns ett Bear rescuing center, fullt med asiatisk svartbjorn. Valdigt gulliga.
Som tur var lyckades jag aven aterforenas med killarna. Stan ar inte sa stor...
Nyarsafton firades pa the Hive. Ah vad jag saknade att vara med nagon som jag verkligen star nara.. Ingen att pussa o krama pa tolvslaget... Ingen hit att vara langt hemifran pa nyar.. Dessutom fick jag nog av sv tjejen den kvallen. Tur att DW var kvar.. Vi fortsatte istallet natten pa bowlingen. Sa slutet gott iallafall.
#
Man vill ju traffa nya manniskor, for det ar inte kul att kanna sig ensam! Men ibland kanns det bara sa sva'rt...
Resan utgors till stor del av de moten man gor. Men moten betyder oxa avsked. Utan moten inga avsked. Men ingen resa utan dessa moten. Sa det finns inget val.
Det kommer att gora ont. Lika glad som jag blir av att traffa en ny manniska att tycka om, lika ont gor det att saga hejda.
Ofta ar det inte vanskap det handlar om, endast sallskap. Vissa blir speciella, lamnar avtryck som stannar kvar.. Andra inte. Men du behover dom alla.
#
Imorse akte DW vidare soderut.. Jag hookade antligen upp med Ag, som rakade bo i guest houset precis granne med mitt. Skont. Jag behovde verkligen hennes sallskap.
Ett avsked. Ett mote.
Imorgon aker jag och hennes engelske rumskompis upp till Luang Nam Tha. Hoppas att antligen fa lite aekta naturupplevelser. Skulle aven vara kul att aterse T som tydligen skall befinna sig daer nu. "All Brittish people are drunk and perverted" ar nu bevingade ord som jag tydligen uttalat i samband med middagen i Pakbeng.. Det verkar han aldrig glomma.. Igen sa emot dock. Hrm.. hoppas han kan taenka sig mitt sallskap igen iallafall.
Sakerligen over en drink.
Idag har varit varldens sloaste dag. Klockan ar 21 och jag vet knappt vad vi har gjort. Hangt pa internet storre delen av dagen och uppdaterat oss om laeget hemmavid.
Unnat oss massage... Jag flog darifran som pa sma moln, och hoppas kunna somna sott.
#
Jag kan inte beskriva resan i ord, eftersom det egentligen inte ar sarskilt annorlunda nagonstans i varlden. Och vi gor inget sarskilt heller. Vi ar bara lediga. Nagon annanstans. Forsoker njuta. Letar efter nagot.. nagon..
Det gar inte att kla tillvaron i ord, eftersom det du upplever inte bara ar sevardheter, utan kanslor, och de ar sva'ra att beskriva i form och farg.
Tiden gar sa fort!
Det kanns lite som om jag ar i en labyrint.. och hoppas hitta vagen runt. Men att jag inte riktigt funnit vad jag soker.
Sa Ut vill jag inte annu pa ett tag...
#
Fransyskan, Ag, som jag traffat pa bussen upp och nu delade rum med hade begett sig ut pa trekking och vi kom overens om att eventuellt ses i Luang Prabang.
Pa vagen till Chiang Kong, den thailandska gransen till Laos, sa traffade jag DW, en mkt trevlig aussie.. hm.. jag kom faktiskt inte ihag hur vi traffades eller nar vi borjade prata. Han var iallafall en gentleman, som vantade pa mig vid gransen nar polisrapport skrevs och boter utfardades eftersom jag stannat en dag for lange i Thailand. Hjalpte mig med vaskan till baten, vid avgangen, trapporna.. Sot :)
Checkade in pa ett guest house med en rolig gammal vardinna som kokade Lao te, som hon pastod aven var superbra for ursparade magar... Jag missade DW dagen efter, sa hyrde sjalv en moto och korde ut pa landsbygden i Houysai. Holl mig till huvudvagen for att hitta tillbaka.. Det var oerhort vackert, landskapet gront, emellanat bara vaeg, emellanat sma byar med trahyddor, lekande barn, getter och kor.
Jag och DW mottes upp senare pa kvallen och hamnade i samtal med en engelsman, T, och en kanadensiska, An. Kanadensiskan cyklade genom sydostasien! Aningen tuff tjej... Vi blev ett litet gang, och jag andrade saledes mina planer pa att stanna norrover och akte med samma bat som dem ner till Luang Prabang for att fira nyaret. Hoppades aven att aterse Ag.
Jag hade sa garna velat uppleva the Gibbon experience, www.gibbonx.org, men det var fullbokat langt framover, ganska dyrt, samt aktiviteten att glida runt i linor mellan traden och bo i tradkojor skedde ibland over 100 m over marken.. Jag med min hojdskrack. Gramer mig lite, men bokade det i varje fall inte..
Batresan var en upplevelse i sig. Tva dagars slow boat nerfor Mekong. Trasmak i baken ar bara fornamnet. En natt i Pakbeng, dar vi knappt hittade rum. Vi var tvugna att noja oss med en sorts kallare dar de stoppat in en sang, smutsigt och ackligt. Och kallt.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller grata, sa hallde for sakerhets skull i mig nagra malibu-cola for att kunna somna.
Men vi hade roligt vi fyra.
#
AN forsvann for att traffa sin alskare och jag lamnade killarna for att kontakta Ag via ett internetcafe, men hon var inte i Luang Prabang. Inget mail. Panik. Ensam. Morkt. Och ingenstans att sova. Visste inte alls vart killarna begett sig.
Gick runt en stund men allt var fullbokat eller aaalldeles for dyrt.
Bad tillslut en tuk tuk-forare att kora mig till ett billigt guest house. Och det ordnade sig galant.
Redan vid incheckningen traffade jag en svensk tjej som jag hade sallskap med over middag och ett par dar framat.
Agnade mest dagarna at att ga pa marknaden, ata.. sova.. Dricka drinkar. Bowling!(katastrof) Min nypafunna bowlingteknik som jag kallar fly&dive asamkade mig ett stort skrapsar + blamarke pa hoger kna. Jag forlorade stort.
Besoket till vattenfallet utanfor stan var dock supertrevligt. Vackert, sandfargade plataer med turkost vatten, lugnt och skont. Det kom som en glad overraskning att dar aven fanns ett Bear rescuing center, fullt med asiatisk svartbjorn. Valdigt gulliga.
Som tur var lyckades jag aven aterforenas med killarna. Stan ar inte sa stor...
Nyarsafton firades pa the Hive. Ah vad jag saknade att vara med nagon som jag verkligen star nara.. Ingen att pussa o krama pa tolvslaget... Ingen hit att vara langt hemifran pa nyar.. Dessutom fick jag nog av sv tjejen den kvallen. Tur att DW var kvar.. Vi fortsatte istallet natten pa bowlingen. Sa slutet gott iallafall.
#
Man vill ju traffa nya manniskor, for det ar inte kul att kanna sig ensam! Men ibland kanns det bara sa sva'rt...
Resan utgors till stor del av de moten man gor. Men moten betyder oxa avsked. Utan moten inga avsked. Men ingen resa utan dessa moten. Sa det finns inget val.
Det kommer att gora ont. Lika glad som jag blir av att traffa en ny manniska att tycka om, lika ont gor det att saga hejda.
Ofta ar det inte vanskap det handlar om, endast sallskap. Vissa blir speciella, lamnar avtryck som stannar kvar.. Andra inte. Men du behover dom alla.
#
Imorse akte DW vidare soderut.. Jag hookade antligen upp med Ag, som rakade bo i guest houset precis granne med mitt. Skont. Jag behovde verkligen hennes sallskap.
Ett avsked. Ett mote.
Imorgon aker jag och hennes engelske rumskompis upp till Luang Nam Tha. Hoppas att antligen fa lite aekta naturupplevelser. Skulle aven vara kul att aterse T som tydligen skall befinna sig daer nu. "All Brittish people are drunk and perverted" ar nu bevingade ord som jag tydligen uttalat i samband med middagen i Pakbeng.. Det verkar han aldrig glomma.. Igen sa emot dock. Hrm.. hoppas han kan taenka sig mitt sallskap igen iallafall.
Sakerligen over en drink.
Idag har varit varldens sloaste dag. Klockan ar 21 och jag vet knappt vad vi har gjort. Hangt pa internet storre delen av dagen och uppdaterat oss om laeget hemmavid.
Unnat oss massage... Jag flog darifran som pa sma moln, och hoppas kunna somna sott.
#
Jag kan inte beskriva resan i ord, eftersom det egentligen inte ar sarskilt annorlunda nagonstans i varlden. Och vi gor inget sarskilt heller. Vi ar bara lediga. Nagon annanstans. Forsoker njuta. Letar efter nagot.. nagon..
Det gar inte att kla tillvaron i ord, eftersom det du upplever inte bara ar sevardheter, utan kanslor, och de ar sva'ra att beskriva i form och farg.
Tiden gar sa fort!
Det kanns lite som om jag ar i en labyrint.. och hoppas hitta vagen runt. Men att jag inte riktigt funnit vad jag soker.
Sa Ut vill jag inte annu pa ett tag...
#
torsdag 24 december 2009
Julafton 2009: Sammanfattning dec.
Mitt sallskapssjuka rastlosa lilla jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Satt ledsamt och stirrade ut over stranden och det fantastiska turkosa havet. Men det hade ju gatt ett par dagar, sa landskapet gjorde ingenting for mig langre...
Da forbarmade sig en Nightingale over mig och tog med mig pa fest. Han var omtanksam, hans vanner var snalla, och det angav tonen for resten av veckan pa Koh Lanta.
Jag larde dessutom kanna S, en dansk tjej vars vanskap jag hoppas bevara valdigt lange. Jag larde mig kora moppe och njot ensam i morkret med vinden vinande i oronen. Dagarna gick i dur. Med langtan till kvallen.
Haer skulle jag kunna infoga en Super-ultra-soft version av en Harlequin-novell och avsluta med
"men tiden laker alla sar, och som bekant sa gar tiden fortare nar man har roligt".
Men jag besparar er. Vissa minnens vingslag skall man lata eka endast i sitt eget huvud och inte slappa ut som brevduvor utan adressat..
Obestamd som vanligt, och lite radd for att ta egna beslut om var nar hur, laet jag tryggheten styra och bokade buss tillbaka till Bangkok for att sedan aterigen resa till Chiang Mai - dar jag nu visste att jag hade en bekant, C. Jag ville inte vara ensam over jul och nyar...
Sa nu sitter jag i Chiang Mai, och insett att det faktiskt kvittar. Ingen annan verkar bry sig sardeles mycket, och jag kanner inte for att spendera en hel vecka haer bara for att invanta nyaret.
Sammanfattning december 2009: BOOOORING
Men jag har oxa kommit fram till att det inte ar livet som ar trakigt.
Det ar Jag som ar trakig.
Eller rattare sagt, jag har inte vetat vad som skall till for att tanda mig. Lugnt o skont ar inte min grej. Inte sma tysta obefolkade oar, inte stranden, inte naturpromenader.
Jag behover en adrenalinkick.
Det ar vad jag saknar.
Alla shoppingrundor i Sthlm som endast har tjanat till att kvava langtan inom mig.
For jag ar ju inte ytlig egentligen, har aldrig varit det. Har bara haft en aning om vad som saknats men aldrig vagat utforska det.
Arligt talat ar min storsta fotboja att jag ar sa in i helsike LAT.
Dessutom funkar inte den har "ta dagen som den kommer, planera inte-approachen"
Jag VILL planera. Jag BEHOVER planera. Jag far absolut ingenting gjort annars.
Sa nu nar jag kommit fram till vad jag tycker om, och vart jag kan finna det (narmast o billigast vill saega. Jag ar ju aven jakligt praktisk), sa har jag bokat in en bussresa till Laos den 26:e.
Kolla: Vart kan jag i det narmaste fa fart & flakt, aventyr pa land vatten djungel. Ok check. Boka.
Jag haaar forsoookt att lasa guideboken tidigare, men det har val tagit mig en manad att fa koncentrationen i ordning...
Och aha-upplevelsen.
Kortfattat, det har gillar jag: Fordon & Fart, Djur & Natur. Helst i kombo.
Jag har ju vetat om det, fattar inte varfor jag inte haft energi att gora nagonting at det tidigare. Men, men.. no time to dwell.
Jag mjukstartar enl nedan plan:
Chiang Kong
Luang Nam Tha
(Nong Khiaw)
Luang Prabang
Vang Vieng
Vientiane
Si Phan Don
sedan vidare till Kambodja; Eastern highlands, Siem Reap & Angkor, Phnom Penh och sist vila ut pa Sihanoukvilles strander.
Februari har jag inte klurat ut annu.. det star mellan Indien och Indonesien.
Nagra inputs?
#
GOD JUL PA ER ALLA OCH MED FORHOPPNING OM ATT AR 2010 FOR MED SIG NYA NJUTNINGAR!
Da forbarmade sig en Nightingale over mig och tog med mig pa fest. Han var omtanksam, hans vanner var snalla, och det angav tonen for resten av veckan pa Koh Lanta.
Jag larde dessutom kanna S, en dansk tjej vars vanskap jag hoppas bevara valdigt lange. Jag larde mig kora moppe och njot ensam i morkret med vinden vinande i oronen. Dagarna gick i dur. Med langtan till kvallen.
Haer skulle jag kunna infoga en Super-ultra-soft version av en Harlequin-novell och avsluta med
"men tiden laker alla sar, och som bekant sa gar tiden fortare nar man har roligt".
Men jag besparar er. Vissa minnens vingslag skall man lata eka endast i sitt eget huvud och inte slappa ut som brevduvor utan adressat..
Obestamd som vanligt, och lite radd for att ta egna beslut om var nar hur, laet jag tryggheten styra och bokade buss tillbaka till Bangkok for att sedan aterigen resa till Chiang Mai - dar jag nu visste att jag hade en bekant, C. Jag ville inte vara ensam over jul och nyar...
Sa nu sitter jag i Chiang Mai, och insett att det faktiskt kvittar. Ingen annan verkar bry sig sardeles mycket, och jag kanner inte for att spendera en hel vecka haer bara for att invanta nyaret.
Sammanfattning december 2009: BOOOORING
Men jag har oxa kommit fram till att det inte ar livet som ar trakigt.
Det ar Jag som ar trakig.
Eller rattare sagt, jag har inte vetat vad som skall till for att tanda mig. Lugnt o skont ar inte min grej. Inte sma tysta obefolkade oar, inte stranden, inte naturpromenader.
Jag behover en adrenalinkick.
Det ar vad jag saknar.
Alla shoppingrundor i Sthlm som endast har tjanat till att kvava langtan inom mig.
For jag ar ju inte ytlig egentligen, har aldrig varit det. Har bara haft en aning om vad som saknats men aldrig vagat utforska det.
Arligt talat ar min storsta fotboja att jag ar sa in i helsike LAT.
Dessutom funkar inte den har "ta dagen som den kommer, planera inte-approachen"
Jag VILL planera. Jag BEHOVER planera. Jag far absolut ingenting gjort annars.
Sa nu nar jag kommit fram till vad jag tycker om, och vart jag kan finna det (narmast o billigast vill saega. Jag ar ju aven jakligt praktisk), sa har jag bokat in en bussresa till Laos den 26:e.
Kolla: Vart kan jag i det narmaste fa fart & flakt, aventyr pa land vatten djungel. Ok check. Boka.
Jag haaar forsoookt att lasa guideboken tidigare, men det har val tagit mig en manad att fa koncentrationen i ordning...
Och aha-upplevelsen.
Kortfattat, det har gillar jag: Fordon & Fart, Djur & Natur. Helst i kombo.
Jag har ju vetat om det, fattar inte varfor jag inte haft energi att gora nagonting at det tidigare. Men, men.. no time to dwell.
Jag mjukstartar enl nedan plan:
Chiang Kong
Luang Nam Tha
(Nong Khiaw)
Luang Prabang
Vang Vieng
Vientiane
Si Phan Don
sedan vidare till Kambodja; Eastern highlands, Siem Reap & Angkor, Phnom Penh och sist vila ut pa Sihanoukvilles strander.
Februari har jag inte klurat ut annu.. det star mellan Indien och Indonesien.
Nagra inputs?
#
GOD JUL PA ER ALLA OCH MED FORHOPPNING OM ATT AR 2010 FOR MED SIG NYA NJUTNINGAR!
tisdag 15 december 2009
Upp och ner / Ner och upp
Jag gar och beundrar solnedgangen, stannar upp ibland och begrundar. For att riktigt insupa vad jag ser. Fargerna som blandar sig, horisonten som andrar nyans fran ljusbla till orange till rosa.
Solnedgang existerar ju egentligen inte. Solen gar ingenstans. Jorden snurrar och vi med den.
Sen eftermiddag sa "ligger solen" sa lagt att reflektionerna far havet att glittra. Det ser ut som miljontals vita stjarnor som dansar over vattenytan.
Nar Jorden tippar bakat, fran Solen, sa borde ju vattnet folja med. Men det gor det inte.
Vattenranden drar sig istallet nedat, blottar annu nagra meter av beige fuktig sand. Vagor som forut slog in mot land med storre kraft planar nu ut, tar sig inte lika hogt upp. Det ser ut att kaempa som i uppforsbacke och ger snart upp.
Istallet for att folja med oss nar vi sakta vander oss bort fran Solen sa verkar havet istallet centralisera sig, oka sin densitet, forsoker fortsaetta vara nara solen.
Jag begriper nu varfor det heter Tidvatten.
Pa natten upprepas dock proceduren med hoga vagor och hogt vatten.
Kan nagon forklara detta med tyngdkraft och centrifugalkraft for mig.
Eller ar det sa att forhallandet tidvatten/Solen beror pa i vilken del av varlden vi befinner oss?
Om havet samlar sig i mitten av "gropen" sa betyder det att vi ar hogts upp just da?
Och om vattnet nar hogt upp pa "min" strand sa beror det av att vi lutar hoger, vanster, framat eller bakat just haer.
Eller finns det inget Upp och Ner, Nord, Syd, Ost eller Vast?
#
Flyt/Oflyt
En annan lustig iakttagelse jag gjort idag ar att knaket i handleden verkar ha gjort susen.
Peppar peppar.
Knolen, som eg borde ha opererats bort, ar mkt mindre framstaende och jag kan rora pa handleden utan namnvard smarta igen.
Lite tur i oturen skall man ha :)
Jag blev faktiskt forvanad nar jag Bade forvarrade handledsskadan Och ramlade och skrapade armbagen pa samma dag. Jag borjade fundera pa om det ar typiskt for mig.
Jag mindes ett par incidenter; Bryta handleden forsta dagen i skidbacken (exakt 20 ar sedan) och vricka foten pga en grop i gatan En dag fore trekkingen (tva veckor sedan).
Nej, just det. Jag har alltid tyckt mig ha ett enormt flyt. Jag har inte haft varldens basta eller rikaste liv, men nar det uppstatt nagot (var sig det varit mitt eget fel eller inte)sa har de sma sakerna i vardagen alltsom oftast ordnat sig, utanfor min paverkan, och jag har kunnat pusta ut.
Detta kommer mig osokt att taenka pa det jag brukar saga till tva personer i min narhet som sjalva sager sig vara otursforfoljda (bada tva ar kraeftor vilket jag oxa undrar om det ar en slump);
-Det beror pa hur man ser pa saken. Du kanske registrerar de mindre lyckade handelserna under dagen men ej taenker pa det som gatt vael.
Det daer med halvtomma eller halvfulla glas kan man dividera i evigheter om.
Men jag tycker att tur/otur ar en intressant diskussion att ha.
Eftersom jag kan vara aningen negativ, speciellet infor nya situationer, sa har jag hort misstolkningen att jag skulle vara pessimistisk.
Nu taenker jag pasta att Negativ/Positiv inte ar lika med Pessimist/Optimist.
De som inte haller med om saken kan ga och lasa en ordbok.
Sjalv behover jag ingen ordbok eftersom jag alltid ar sa saker pa saker och ting... (och odmjuk).
Foljande ar min tolkning.
Och alltsa ar den raett.
*En negativ manniska ar inte nojd, ser det daliga i saker och gor samsta mojliga tolkning av pagaende situation.
*En positiv manniska ar nojd med vad de tilldelas och kan saledes njuta mer av tillvaron.
Negativ/Positiv: Ens personlighet i nuet.
*Pessimist: Tror ej pa forbattring utan pa samre eller fortsatt dalig framtid. Ser att saker och ting inte kommer att ordna sig.
Medan
*Optimisten: har en kansla av att situationer ordnar upp sig. Tror pa att problem kan losas.
Pessimism/Optimism: Ens (kort- eller langsiktiga) framtidsvision.
Man kan saledes vara bade en negativ personlighet samtidigt som man ar optimist.
Sa det sa.
Ofta har jag onskat att jag hade en mer positiv installning infor saker som hander och sker. Dessa positiva optimister ar alltid sa glada och populara manniskor. Det kan gora en lite avundsjuk. Jag undrar alltid om De inte har nagra bakslag, och varfor man inte ser av dessa.
Dessutom sa irriterar deras pa ytan klaemkaecka A-personlighet mig sa enormt! Livet e val skit for er oxa nan gang!
Ja, ja.. Jag har iallafall oftast ett javla flyt,
det har jag.
#
Solnedgang existerar ju egentligen inte. Solen gar ingenstans. Jorden snurrar och vi med den.
Sen eftermiddag sa "ligger solen" sa lagt att reflektionerna far havet att glittra. Det ser ut som miljontals vita stjarnor som dansar over vattenytan.
Nar Jorden tippar bakat, fran Solen, sa borde ju vattnet folja med. Men det gor det inte.
Vattenranden drar sig istallet nedat, blottar annu nagra meter av beige fuktig sand. Vagor som forut slog in mot land med storre kraft planar nu ut, tar sig inte lika hogt upp. Det ser ut att kaempa som i uppforsbacke och ger snart upp.
Istallet for att folja med oss nar vi sakta vander oss bort fran Solen sa verkar havet istallet centralisera sig, oka sin densitet, forsoker fortsaetta vara nara solen.
Jag begriper nu varfor det heter Tidvatten.
Pa natten upprepas dock proceduren med hoga vagor och hogt vatten.
Kan nagon forklara detta med tyngdkraft och centrifugalkraft for mig.
Eller ar det sa att forhallandet tidvatten/Solen beror pa i vilken del av varlden vi befinner oss?
Om havet samlar sig i mitten av "gropen" sa betyder det att vi ar hogts upp just da?
Och om vattnet nar hogt upp pa "min" strand sa beror det av att vi lutar hoger, vanster, framat eller bakat just haer.
Eller finns det inget Upp och Ner, Nord, Syd, Ost eller Vast?
#
Flyt/Oflyt
En annan lustig iakttagelse jag gjort idag ar att knaket i handleden verkar ha gjort susen.
Peppar peppar.
Knolen, som eg borde ha opererats bort, ar mkt mindre framstaende och jag kan rora pa handleden utan namnvard smarta igen.
Lite tur i oturen skall man ha :)
Jag blev faktiskt forvanad nar jag Bade forvarrade handledsskadan Och ramlade och skrapade armbagen pa samma dag. Jag borjade fundera pa om det ar typiskt for mig.
Jag mindes ett par incidenter; Bryta handleden forsta dagen i skidbacken (exakt 20 ar sedan) och vricka foten pga en grop i gatan En dag fore trekkingen (tva veckor sedan).
Nej, just det. Jag har alltid tyckt mig ha ett enormt flyt. Jag har inte haft varldens basta eller rikaste liv, men nar det uppstatt nagot (var sig det varit mitt eget fel eller inte)sa har de sma sakerna i vardagen alltsom oftast ordnat sig, utanfor min paverkan, och jag har kunnat pusta ut.
Detta kommer mig osokt att taenka pa det jag brukar saga till tva personer i min narhet som sjalva sager sig vara otursforfoljda (bada tva ar kraeftor vilket jag oxa undrar om det ar en slump);
-Det beror pa hur man ser pa saken. Du kanske registrerar de mindre lyckade handelserna under dagen men ej taenker pa det som gatt vael.
Det daer med halvtomma eller halvfulla glas kan man dividera i evigheter om.
Men jag tycker att tur/otur ar en intressant diskussion att ha.
Eftersom jag kan vara aningen negativ, speciellet infor nya situationer, sa har jag hort misstolkningen att jag skulle vara pessimistisk.
Nu taenker jag pasta att Negativ/Positiv inte ar lika med Pessimist/Optimist.
De som inte haller med om saken kan ga och lasa en ordbok.
Sjalv behover jag ingen ordbok eftersom jag alltid ar sa saker pa saker och ting... (och odmjuk).
Foljande ar min tolkning.
Och alltsa ar den raett.
*En negativ manniska ar inte nojd, ser det daliga i saker och gor samsta mojliga tolkning av pagaende situation.
*En positiv manniska ar nojd med vad de tilldelas och kan saledes njuta mer av tillvaron.
Negativ/Positiv: Ens personlighet i nuet.
*Pessimist: Tror ej pa forbattring utan pa samre eller fortsatt dalig framtid. Ser att saker och ting inte kommer att ordna sig.
Medan
*Optimisten: har en kansla av att situationer ordnar upp sig. Tror pa att problem kan losas.
Pessimism/Optimism: Ens (kort- eller langsiktiga) framtidsvision.
Man kan saledes vara bade en negativ personlighet samtidigt som man ar optimist.
Sa det sa.
Ofta har jag onskat att jag hade en mer positiv installning infor saker som hander och sker. Dessa positiva optimister ar alltid sa glada och populara manniskor. Det kan gora en lite avundsjuk. Jag undrar alltid om De inte har nagra bakslag, och varfor man inte ser av dessa.
Dessutom sa irriterar deras pa ytan klaemkaecka A-personlighet mig sa enormt! Livet e val skit for er oxa nan gang!
Ja, ja.. Jag har iallafall oftast ett javla flyt,
det har jag.
#
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
